"Nu måste jag reflektera lite kring en grej som jag funderat på ett tag nu, och stört mig på lite. Det är det här med att våga vara sig själv och vara en förebild för andra. Jag är väldigt öppen som person, står upp för mig själv oavsett om det handlar om min sexualitet, mina åsikter, tankar, känslor osv. Det har jag rätt lätt för att göra just för att jag är stolt över mig själv och tycker om mig själv för den jag är, jag skulle aldrig vilja spela någon annan för att få uppmärksamhet eller bli populär. Jag är helt enkelt hellre mig själv helt och blir gillad eller ogillad för det än att bli omtyckt för en uppmålad bild av en kille som inte finns."

Läste detta nyss på Dennis blogg och jag måste bara hålla med honom. Jag är alltid mig själv till 100%, säger alltid vad jag tycker och står upp för det. Jag förstår inte ens varför jag skulle spela någon annan? Att gå och vara någon annan måste bara vara extremt jobbigt och som han skrev, jag blir hellre ogillad för den jag är än blir omtyckt för någon jag inte är. Då är det ju inte mig man gillar. Hellre att ha en person som gillar MIG än 100 som gillar någon jag inte är. Dessutom stör jag mig på folk som inte klarar av att va sig själva.. förfaaaan liksom. Hur svårt ska de va? Javisst, man får lite kritik men det klarar man faktiskt av. Eller vad tycker ni?